Rekreationslandskapets användning kräver att vi kan samspela och samsas. Vi kan ofta förhålla oss till lagar och regler, som allemansrätten och trafikregler, men det kan finnas olika tolkningar av vad som är rätt. Därför behöver vi också hitta sätt att förhålla oss till varandra. Förtätningen och det ökade intresset för utomhusrekreation skapar ibland trängsel och utmaningar. Ofta finns en god vilja att hitta utrymme för alla. I andra fall börjar vi läxa upp varandra enligt vår egen övertygelse.

Johan Wirdelövs doktorsavhandling med den spännande titeln Behavioural Atmospheres and Vagueness in the Sharing of Urban Public Places från 2022 visar hur samspelet kan övergå i uppläxning. Han kallar fenomenet the Dalia effect eller Dalia-effekten. En löpare berättar att hon skriker instruktioner åt andra som hon upplever gör fel, trots att hon tycks ha hittat på ett eget regelverk. Johan beskriver detta som exempel på ”silent and explicit rules”. Ur avhandlingen:

“We can see visitors to a place as one source of place-sharing instructions. The runner Dalia, 31 (Paper II, p. 106), recounts that

[s]ometimes I’m bothered by people that don’t keep on the right side of the path. Walkers should keep to the left and runners to the right. It’s the same principle as in traffic. I holler and wave to people when I come running

This quote describes how instructing others into a behavioural atmosphere is enacted in situ. Dalia draws on a principle and tries to implement it locally, although there are no formal regulations of any kind regarding what side of the path one should keep to in the park”. (Wirdelöv, 2022, s. 75)

Kanske blir det tydligare efter lagändringen från 2018 som gör att fotgängare i princip alltid ska hålla till vänster, även på gemensamma gång- och cykelvägar. Cyklister till höger. På inlines och liknande kan du behöva avgöra om du rör dig snabbt som en cyklist eller långsamt som en fotgängare, men inget reglerar olika hastigheter hos den som tar sig fram till fots.

Alla situationer som kan uppstå är dock inte reglerade i detalj och det kan krävas gott samspel snarare än uppläxningar baserade på egna uppfattningar.

Ibland har jag varit med om skav mellan olika användare av välfärdslandskapets rekreationsmöjligheter, ofta med flera år emellan. Men på senare tid har jag upplevt rena uppläxningar vid åtminstone tre tillfällen. Jag funderar på vad denna i alla fall upplevda ökning eventuellt betyder. Har jag börjat bete mig sämre, eller har det sociala klimatet i välfärdslandskapet hårdnat?

Som ledare inom Friluftsfrämjandet brukar barngruppen som jag leder tillsammans med ett par andra föräldrar mötas av idel glada miner från andra som är ute i skog och mark. Men i vintras hände något nytt. Vi blev uppläxade av två förbipasserande kvinnor när vi nära stigen i ett friluftsområde övade på att använda stormkök. Barnen var exalterade över uppgiften de fått och de förbipasserande menade att vi var ”dumma mammor” som lät barnen vara så högljudda i naturen.

En störande aktivitet i rekreationslandskapet?

På väg till mitt arbete passerar jag på cykel genom en tätort nästan varje dag. Ett par gånger har jag kört om en grupp äldre herrar som har börjat promenera tillsammans på mornarna, i bredd. Jag har förvarnat genom att använda ringklockan, men alla i gruppen verkar inte höra det. När jag passerat har de varit upprörda och menat att jag inte ringt.

Det tredje och sista exemplet är från en kväll i höstas, också då på cykel på en gång- och cykelväg. Jag hade igång min mobiltelefon en stund medan jag cyklade för att checka något, kanske väderprognosen. Jag passade på att göra det när det inte fanns någon annan i närheten. Efter att jag lagt ner telefonen blev jag omcyklad av en kvinna som sedan vände sig om och gav mig en utskällning för att hon tyckte det sett illa ut med ljuset från telefonen.

Vid inget av dessa tillfällen tror jag mig ha gjort något formellt fel, men det är heller inte solklart vad som gäller. Även om barn gärna får vara ute på äventyr i skog och mark kan det finnas anledning att inte vara alltför högljudd i naturen. När ringklocka inte verkar räcka hade jag kanske kunnat ropa istället för att bara cykla förbi. Det är inte lämpligt eller riskfritt att ta upp en telefon på cykel, även om det inte finns något formellt förbud så som det gör för förare av motordrivna fordon. Har jag inte god koll och om något händer kan det vara grund för att dömas för vårdslöshet i trafik.

Uppläxningarna i rekreationslandskapet har jag tagit med ro, men också funderat vidare på. Som forskare och lärare blir man van vid att ta kritik. Hela systemet är uppbyggt på att vi kritiserar varandra, eller förmedlar kritik till studenter för den delen. Kritik kan vara bra! Men för att detta akademiska system ska fungera behöver kritiken vara så välgrundad som möjligt. Börjar vi slänga ur oss kritik utan grund blir inte systemet trovärdigt. Det behövs öppenhet för olika tolkningar och perspektiv i gråzonerna. När vi börjar läxa upp varandra minskar vi också varandras utrymme. På samma sätt riskerar uppläxning i våra rekreationslandskap att minska vår rekreation. Det finns en risk att det drabbar vissa grupper, som barn, särskilt mycket.

Våren 2019 genomförde jag promenadintervjuer med barn i ålder 10-11 år i en ort som förtätas. Resultatet från dessa har nu publicerats i ett Gröna fakta i Tidningen Utemiljö. Barnen beskrev hur de fått tillsägelser om att de stör när de använder sig av utemiljön för lek eller bollspel. Detta tycktes ha ökat med förtätningen och påverkade barnen negativt. De blev osäkra på var de fick vara och önskade fler iordningställda platser för dem. Det visar också hur ökad täthet i den bebyggda miljön kan vara en grund för konflikter och hur barn kan påverkas.

Kan förtätning leda till en större Dalia-effekt, där fler vill tillrättavisa andra i ett alltmer begränsat rekreationslandskap? Enligt Johan Wirdelöv kan effekten bero på att personer som är vana vid att använda en viss miljö stöter på mer ovana användare. Vid förtätning kan det vara lite tvärtom. ”Nya” boende i hem som utgör förtätningar vill inte att barn fortsätter leka i närheten. Det är platsen och dess användningsområde som snabbt tycks ha förändrats.

Visst måste vi kunna säga till andra när det behövs. Men jag hoppas på mer förståelse för varandra i samspelet i rekreationslandskapet framöver, så att varken barn eller andra behöver känna sig undanträngda.

Läs gärna mer i Johan Wirdelövs avhandling eller i Gröna fakta:

Wirdelöv, J. (2022). Behavioural Atmospheres and Vagueness in the Sharing of Urban Public Places wirdelov-j-220921.pdf (slu.se)

Jansson, M., Schneider, J. & Sunding, A. (2023). Förtätningens effekter för boende. Gröna fakta i Tidningen Utemiljö #2.