Kaniner, lera och löpspår: möten på en idrottsplats.

Från mitt vardagsrumsfönster har jag utsikt över en idrottsplats. Det är en helt vanlig idrottsplats: en elvamannaplan i konstgräs, en handfull fotbollsmål i varierande storlek, omringad av löpspår i fyra banor. Det finns också en sandgrop för längdhopp och en kastring och kastfält för kulstötning, men till skillnad från fotbollsplanen är dessa i ett skick som skvallrar om brist på underhåll. Allt inramat i en tunn strimma naturmark som ömsom tar sig uttryck i leriga slänter fulla av stigar genom buskage, ömsom i berg i dagen.

Jag skulle vilja beskriva idrottsplatsen som väl använd. Men det fångar inte hela den komplexa dynamik som finns i rytmen av besökare och förbipasserande och som ger idrottsplatsen sin funktion i grannskapet.

En dimmig lördagsmorgon tittar jag ut genom fönstret. En kvinna går varv efter varv kring planen och har ett intensivt telefonsamtal. I övrigt tomt och stilla. En timme senare går jag ut med min son. Vi spanar efter den lilla kaninen som bor under trappen till den intilliggande gruppbostaden. Därifrån följer min son en stig genom de glesa buskarna ner mot löpbanan. Vi dröjer oss kvar vid kastringen som nu är en vattenspegel, fylld av kottar och flytande löv, innan vi springer ut på den fuktiga och tomma fotbollsplanen. Att kliva ut på denna platta rymliga yta, ut från det täta kvarter där vi bor, är en känsla som jag vill likna vid ett friskt bad. Ingen trängsel, ett djup, och rörelsefrihet. Under resten av dagen fylls och töms planen och löpbanorna av diverse fotbollslag, föräldrar, och supportrar.

På vardagarna finns en annan rytm. Förmiddagarna är löparnas tid: snabba i funktionskläder och långsamma i hoodies. Lunchen är elevernas tid: då strömmar de in från den närliggande skolan. Eftermiddagarna är barnens tid: träningar eller upptäcktsfärder på vägen hem från skolan och förskolan.

I ett samtal med en granne i huset, som inte då hade någon vetskap om min pågående forskning över rekreationens olika landskap, fick jag höra hur mycket hon uppskattade idrottsplatsen. Där kan man, berättade hon, träffa all typer av människor utan att bli  dömd. Man kan vara jätteslö och nicka i samförstånd med seniorerna. Eller fokuserad och effektiv i pulsklocka och tights. Men allt är tillåtet. Till och med att åka kana på rumpan längs en lerig slänt.

Jag vill avsluta med en stillsam reflektion och tacksamhet över en plats som bärs upp av sin intrikata sammanblandning av tydlig programmering av funktioner och en lika framträdande vaghet i fråga om funktioner. En idrottsplats, lik så många andra men ändå unik genom sin karaktär den tillskrivs genom rytmen av besökare och aktiviteter. Här finns en kombination av rumslig programmering som uppmanar till vissa aktiviteter (fotbollsmålen, löpbanorna) med en funktionell vaghet som möjliggör så mycket mer (den öppna ytan, den omkringliggande naturen). En plats för många att utöva en mängd aktiviteter. En bit välfärdslandskap som ger plats för ensamhet, rymd, förankring, samhörighet, lekfullhet, stillhet.

MSc in Sustainable Urban Planning and Design, currently PhD student in Landscape planning. Interested in planning for outdoor recreation, planning histories and urban greenspace.