Vi[i] befinner oss i Ljubljana för den årliga konferensen i landskapsarkitektur (ECLAS), men också för att vidga vår förståelse av Välfärdens landskap. I synnerhet betydelsen av den svenska planeringen, och hur den exporterades till andra länder. Tre stadsdelar i Ljubljana är särskilt goda exempel på det: Murgle, Štepanjsko naselje och Fužine. Här fanns det en uttalad ambition av att pröva idéer från Skandinavien i stadsbyggandet. Men idéerna om ett Välfärdens landskap kom att ta väldigt olika form.

Vår första tur går till Murgle, en idag central och lummig stadsdel med låga kedjehus. Området blev tidigt exklusivt, trots de relativt små husen. Trots raderna av kedjehus föreställer jag mig att vi går i en labyrint när vi sicksackar mellan husen. De smala utrymmena mellan husen bjuder på en prunkande vegetation av ständigt nya arter (vinrankor längs husfasader, Japanska lönnar, rhododendron, trollhassel, magnolia, osv), allt lika välansat och omhändertaget. Det är först när vi kommer till en liten öppning mellan husen, en häckomgärdad park, som jag förstår att de välvårdade utrymmena mellan husen är ett tecken på privatisering. Kontrasten mot den offentliga parken är påtaglig: den påminner mest om en hundrastplats med träd, ödslig och övergiven, ett avbrott i den privata idyllen. Längre fram kommer vi till områdets centrala parkstråk, en långsträckt park med pulkabacke, lekplats och öppna ytor för lek. Smala grönstråk från bebyggelsen knyter an till parken, allt enligt modernismens idé om en sömlös grönstruktur från det privata till det offentliga. Men här uteblir offentligheten. Parken är alldeles för smal och inklämd mellan husen: det ska mycket till för att andra än de boende ska råka gå förbi. Det känns som att vi är på besök på nåder när vi går mellan husen, men på grund av dess skyddade läge och lilla skala känns även parken halvprivat. Murgles grönstruktur är säkert inspirerad av välfärdsplaneringen i Skandinavien, men de komprimerade ytorna ger inte utrymme för mycket mer än för att rasta hunden och ett gated communities form av offentliga ytor.

Dagens därpå parkerar vi bilen under träden på en tidigare gräsmatta som nu snarare ser ut som en leråker. Höghusen intill bjuder på rå betong och en avskalad arkitektur, ackompanjerad av ganska ovårdade planteringar. Vårt andra studiebesök har lett oss till Stepanjsko. Det är Ljubljanas mest tätbefolkade stadsdel, ett stigmatiserat höghusområde från 1970-talet i stadens utkant. Det första intrycket är inte lovande och jag undrar vad vi gör här: vad har detta med den svenska Välfärdens landskap att göra?

Vår guide dyker upp och vi börjar gå, över ån Ljubljanica till de centrala delarna av området. Redan vid bron förstår jag var vi är, och hur missvisande mina första intryck var. Om Botkyrka hade legat på slätten intill en å så hade det sett ut så här!

Skillnaden mot Murgle är förstås påtagliga, i skalan på bebyggelsen, i en inte alls lika välvårdad utemiljö, och i frånvaron av de halvprivata och privatiserade ytorna. Men grönområdena är också betydligt större. Hela stadsdelen är trafikseparerad, vilket lämnar de stora öppna innegårdarna för rymliga friytor och vegetation. De binds samman av ett centralt stråk, även det utan trafik, där lekplatser utgör det centrala elementet mellan husen. Vår guide berättar att området har ett stort antal invandrare från andra delar av det tidigare Jugoslavien, men att området också är populärt bland barnfamiljer: här kan barnen leka på egen hand med föräldrarnas uppsikt genom fönstret, påpekar hon. Vi vandrar vidare och kommer åter till ån, men också till en basketbollsplan, fotbollsplan och andra aktivitetsytor placerade längs med ett cykel/gångstråk parallellt med strandkanten. Här är alltså nästa skala i grönstrukturen, som sömlöst ansluter till de öppna innegårdarna. Nya aktiviteter har tillkommit, men ytorna var troligen där redan på 1970-talet. Gång och cykelstråket fortsätter vidare, bort till de närbelägna skogsområdena i stadsranden.

Vi fortsätter vår vandring och hamnar i stadsdelen intill, Fužine, från 1980-talet. Här möts vi av än högre hus, en än tätare bebyggelse, men också av ett sprudlande uteliv. Det är en solig eftermiddag i september med mycket behagliga temperaturer, så kanske är observationerna missvisande, men vår guide poängterar att det alltid är fullt med folk här. Även här spelar årummet en central roll med stora friytor ackompanjerat av allt från chackbord och boulebanor till utegym, basketplaner och fotbollsplaner närmare bebyggelsen. Nyare tillägg i årummet är en omfattande lekplats, ett utebibliotek och bänkar nere vid åbrinken. Även denna stadsdel är trafikseparerad, men den sprudlande aktiviteten kan kanske till viss del förklaras av de betydligt mindre uteplatserna intill höghusen: det är grönt mellan husen, men inte rymligt. Kanske lever åstråket upp på bekostnad av innegårdarna, och på bekostnad av de små barnens möjlighet att leka på egen hand utan uppsyn.

Det intryck som följer med mig hem är den massiva planeringen för rekreation i Stepanjsko naselje och Fužine, med lager på lager av idrottsytor under träden mellan ån och höghusen. Det ger mig en idé om hur Välfärdens landskap ofta var tänkt, men sällan kom att se ut. Om denna infrastruktur kompletterades med allt annat som en välfärd kräver är en annan historia.

---

[i] Jag besökte Murgle med Neva Leposa och Amalia Engström, Stepanjsko naselje och Fužine med Neva och Tajda, vår guide. Reflektionerna bygger till stora delar på våra samtal på plats, så jag skriver ”vi” även om jag skriver inlägget på egen hand. Missa inte Nevas separata reflektioner från besöken: där finns bland annat mer bakgrundsinformation och fler bilder.