I löparspåret blir jag omsprungen av en kvinna som låtit sig programmeras av en löparapp. Hon spurtar förbi, bara för att kort därefter tvärt stanna mitt på raksträckan. Jag hinner undra på om det har hänt något, men när hon börjar fingra på mobilen förstår jag hennes löpning. Appen lyssnar inte till terrängen eller platsen, dess logik bygger på tid och fart.
Även jag är programmerad, men av Välfärdens landskap. Den slinga jag springer är ett arv från välfärdsplaneringens dagar, och om jag bara lufsar vidare i min vanliga takt så ger den varierade terrängen en intervallträning nästan av sig själv. Slingan är lagom utmanande för att kunna användas av en bred allmänhet. Men det finns ett undantag. Slingans stora backe springer man inte upp för utan vidare. Den stora backen är också en del av modellen, en programmerad utmaning, en chans till en ”riktig genomkörare” enligt dåtidens litteratur. Men det är också en backe som sållar agnarna från vetet. Här kan vältränad ungdom ägna sig åt backträning medan vi andra får gå. Backen säger åt mig att jag är gammal.
I en mening är förstås slingan inte alls programmerad. Det går utmärkt att gå, åka skidor, springa eller leka på spåret. Det går när som helst att avvika för att plocka blåbär eller bara följa en gammal stig istället. Inga lampor lyser rött om man avviker från den ursprungliga idén för hur platsen ska användas. Däremot förstår den som kan läsa Välfärdens landskap vilka program platsen erbjuder: den lockar bland annat till löpning. Och som löpare går det nog inte heller att ta fel på programmeringen när man kommer till den stora backen. Att spurta upp är en seger, att gå blir ett nederlag.
Den stora backen är alltså i en mening exkluderande. Det är lockande att skriva om hur breddidrottens vackra ansatser så ofta slutar med ett fokus på eliten. Men jag tror också att vi behöver vända på perspektivet. Ett löpspår utan utmaningar skulle utesluta de vältränade. Finns det en väg bortom denna omöjliga ekvation, med anläggningar som möjliggör, motiverar och utmanar alla?
Kanske ser vi en lösning i den ambitiösa rekreationsplanering som bedrevs under 1970-talet. Den erbjöd anläggningar i överflöd. Till exempel var löpslingan var sällan ensam: flera olika rundor anlades vanligen i samma skog, med olika längd, kanske med ett stickspår runt den utmanande backen.
Jag tror att överflöd (eller åtminstone ambitionen att erbjuda ett överflöd) är en nyckel till att läsa Välfärdens landskap. Det är tack vare överflödet av anläggningar, infrastrukturer och platser som programmeringen inte blir begränsande och uteslutande för det stora flertalet. Kanske kan vi likna Välfärdens landskap vid ett bibliotek. Biblioteket möjliggör en mängd olika läsupplevelser (från fakta till ”skräplitteratur”) där valfriheten står i centrum: just den valfriheten kan uppmuntra till läsning och, i längden, bidra till bildning. Men ett utarmat bibliotek, med till exempel en handfull faktaböcker, kan snarare uppfattas som styrande och rent av indoktrinerande. Det samma gäller ett programmerat landskap. En park som bara programmerats för ett fåtal aktiviteter uppfattas lätt som besvärande, en tvångströja, något som lockar till en debatt om den styrande Staten och den fria viljan.
Överflödet är också en nyckel för att läsa arvet av välfärdsplaneringen. Att bara studera en anläggning, eller ett idag utarmat friluftsområde, kan leda till en märklig historieskrivning. Jag menar att de behöver betraktas som spillror av ett Välfärdens landskap om vi ska förstå den valfrihet som eftersträvades.
Idag erbjuds vi ett nytt bibliotek, eller snarare en butik, med träningsappar. Även här är överflödet avgörande för att programmeringen ska betraktas som frivillig. Men är den nya valfriheten verkligen oberoende av den gamla? Kvinnan med träningsappen valde trots allt att springa i det gamla spåret. Det är här jag skulle söka efter ett nytt Välfärdens landskap: i spillrorna från gårdagens planering och hur anläggningarna används och omtolkas med stöd av nya applikationer, digitala eller inte.
Jag är professor i landskapsarkitektur och projektledare för Välfärdens landskap. Min forskning berör främst samspelet mellan den fysiska planeringen och vardagens landskap.