En felöversättning på en konsthall avslöjade att kunskapen om vår närliggande svenska lekplatshistoria redan tycks ha bleknat. Vi behöver minnas och åter lära oss av svenska bygglekplatser.
Sveriges starka lekplatshistoria är en del av det välfärdslandskap som byggdes upp under mitten av 1900-talet. Under flera decennier uppmärksammades de svenska bygglekplatserna, parklekarna, plaskdammarna och lekskulpturerna både nationellt och globalt. Bland annat besöktes miljöerna av internationella storheter och svenske Arvid Bengtsson, stadsträdgårdsmästare i Helsingborg och därefter Göteborg, skrev internationella böcker om bygglekplatser och spred inspiration kring konceptet i bland annat Japan. Bygglekplatser erbjuder barn möjligheten att bygga och på andra sätt påverka och forma sin egen lekmiljö, med stöd av anställda. De fanns i Sverige från 1940-talet och framåt, men minskade efter några decennier och återfinns nu tyvärr i mycket begränsad omfattning.
Även om långt ifrån alla som vuxit upp i Sverige under bygglekplatsernas mest aktiva tid har haft tillgång till dessa, var de populära i många svenska städer, som i Lund. Några av de bygglekplatser från vilka det än idag finns ett levande arv skapades i just Lund (som St Hansgården och Borgarparkens bygglekplats). I grannstaden Malmö ligger dessutom Guldängens bygglek som är en högst levande bygglekplats, driven av föreningen Växtvärket.
Därför blev jag mycket överraskad och förbryllad när jag i början på maj besökte utställningen The playground project på Lunds konsthall och fann felöversättningar som tyder på att bygglekplatsens historia inte är känd, ens i Lund.
Den inspirerande utställningen lyfter den internationella historiken kring bland annat bygglekplatser och lekskulpturer och har arbetats fram i Schweiz av Gabriela Burkhalter, kurator för utställningen. Svenska Lund är utställningens sjunde anhalt.
Men när utställningen fått en svensk översättning och anpassning har mycket blivit fel. Främst har kopplingen mellan Sverige och fenomenet ”adventure playgrounds”, alltså bygglekplatser, helt missats. I utställningen heter det felaktigt ”äventyrslekplats”, alltså en rak översättning från det begrepp som kom att användas på engelska. (Och danska ”skammellegeplads” översätts i utställningen till ”skräplekplats”, vilket kanske är rimligt. Även i Danmark blev dock så småningom ”byggelegeplads” vanligt som begrepp). Kopplat till översättningsmissen har utställningen även missat den lokala kopplingen till bygglekplatser i Sverige och i Lund – en koppling som däremot görs för lekskulpturer. Den som söker efter ”äventyrslekplatser” i Sverige hittar ju inte dessa kopplingar.
I mina roller som forskare och lärare i landskapsarkitektur berättar jag ofta om bygglekplatser och deras historia och det är vanligt att studenter inte känner till fenomenet. Tyvärr har få av dagens unga haft möjlighet att leka på bygglekplatser. Och saker kan såklart bli lite fel. Men att ingen i teamet som anpassade utställningen The playground project till svenska och till Lund, eller vad jag förstår någon av de andra besökarna under de tre månader den visades, reagerade på felöversättningar och missade lokala kopplingar är något annat. Journalister som lyfte fram utställningen upprepade felöversättningen istället för att reagera.
Känner vi inte längre till den stolta svenska bygglekplatshistorien?
Kunskapen om det välfärdslandskap som utvecklades i Sverige och om de många intressanta lekmiljöer som skapades, där bygglekplatser var och är bland de mest intressanta, behöver värnas. Jag hoppas att vi idag kan lära oss av de kvaliteter som inte minst bygglekplatserna bidrog med, och låta dem inspirera dagens landskapsarkitektur. Kännedom om vår lokalhistoria blir då en viktig utgångspunkt för att komma framåt.
Vill du veta mer om bygglekplatser och lekplatshistoria? Har du tur kan du få fatt i ett exemplar av Arvid Bengtssons bok Adventure playgrounds från 1972. Växtvärket i Malmö gav 2020 ut boken Bygglekplatsen – en magisk värld i barnens egen regi. Två publikationer som jag har arbetat med är boken Plats för lek – svenska lekplatser förr och nu (2016) (där Åsa Klintborg Ahlklo har skrivit ett kapitel om just Lunds lekplatshistoria) och Movium faktabladet Bygglekplatsen – en möjlighet idag (2020).
Märit Jansson är docent och universitetslektor i landskapsplanering med inriktning mot stadslandskapets bruk och förvaltning. Hon är även samverkanslektor inom ämnet urbana miljöer vid institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning (LAPF), SLU.