Jag växte upp i ett egnahemsområde med stora trädgårdar och naturen runt hörnet. Nu bor jag i ett liknande område med egna barn. För den som vill ut i skogen och plocka bär, springa, mata hästar eller bara njuta av fågelsången är möjligheterna oändliga. Men jag minns att jag som barn ändå saknade något. Minnena väcks till liv då mina egna barn vill ge sig ut, men inte alltid till skogen. Det finns andra aktiviteter som lockar, och de har en sak gemensamt: behovet av asfalt och betong.
Mina barn vill måla med asfaltskritor. Det får de, på trottoaren, men då måste jag vara med. De vill åka sparkcykel (”det heter kickbike, pappa!”). Lillebrors trehjuling fastnar i gräset och gruset – den hade också mått bra av asfalt. Snart nog kommer skateboarden in i våra liv, med turer till närmsta miljonprogramsområde. Kanske vill de åka inlines. Och var ska vi ta vägen om de visar intresse för någon annan boll än just fotboll? Basket, tennis, och egentligen vilken sport som helst med en boll som ska studsa kräver asfalt. Tänk er en ung Björn Borg på uppfarten framför garaget i förorten – med en grusplan. Han hade fått satsa på en annan sport. Men inte bara tennisbollar kräver asfalt eller något liknande studsvänligt underlag. Hoppstyltan hade aldrig uppfunnits utan asfalt. Hoppa hage kräver asfalt. Och så vidare.
Det tar emot att hålla ett försvarstal för asfalt. Men det slår mig att utomhusrekreation kan förstås utifrån ett historiskt perspektiv där olika miljöer har samspelat med utvecklingen av olika lekar, tekniker och praktiker. Som förortsbo befinner vi oss, så att säga, i en äldre tidsålder: vi kan spela kula i gruset, spela krocket och badminton, tälja, bygga kojor och leka i sandlåda.
Nu råder det ju inte brist på asfalt i sig. Vi har en sprucken och bucklig sådan på trottoaren och snäppet finare på vägen. Det händer att barn är ute och cyklar, och en gång lekte några med en fotboll. Men en väg är ingen bra lekmiljö. Den asfalt som efterfrågas är något annat: en skyddad asfalt, på en innergård. Eller, för att knyta an till dagens debatt, de där platserna som skildras som ödsliga, monotona, slitna, utan grönt och redo för ”stadsutveckling”. Kanske behöver vi inte bara slå ett slag för miljonprogrammens grönområden men även för åtminstone några av deras skyddade asfaltsytor?
Dagens stadsromantiska planering bjuder på aktiviteter för den som vill uppträda i stadsrummet, med urbana utegym och klätterväggar. Det är ett otillräckligt utbud. Men det är också ett nytt historiskt lager, en ny uppsättning av platser och aktiviteter som i den bästa av världar kan komplettera äldre miljöer. Vi behöver den variationen. Den sviktande (och ojämlika) folkhälsan pekar på ett skriande behov av mer lek, rekreation, idrott och friluftsliv, i alla former. Därför borde vi tänka på de olika generationerna av lekplatser, rekreationsområden och idrottsanläggningar som komplementära. Men det räcker förstås inte att de finns i en annan stadsdel: tillgängligheten är avgörande för att anläggningarna ska användas. Så pytsa ut lite av 1970-talets friytor i dagens kompakta bostadsområden. Anlägg ett urbant löpspår på taket av ett av miljonprogrammets tristaste höghus. Och ge oss i den slumrande förorten en plätt skyddad asfalt.
Jag är professor i landskapsarkitektur och projektledare för Välfärdens landskap. Min forskning berör främst samspelet mellan den fysiska planeringen och vardagens landskap.