Det är något som är fel i dagens debatt om socialt hållbara städer och stadsutveckling. Kanske kan studier av 1970-talets planering behövas för att se det. Vi har nämligen inga städer: de avskaffades 1971. Den lilla detaljen gör att stadsbyggnadsdebatten är ett eldorado för retoriska kullerbyttor, vilka i slutändan leder till en ojämlik geografi.
Kullerbyttorna tycks vara lika gamla som frånvaron av städer. När jag gick i skolan på 1980-talet var avskaffandet av städerna fortfarande i färskt minne. Jag fick lära mig att Sverige inte hade några städer, bara en massa kommuner. Men märkligt nog passade min lärare, som var från Kiruna, också på att göra poängen att Kiruna var världens största stad. Jag fick inte ihop det. Lika märkligt var att vi firade Nyköpings 800-års jubileum. Alltså, inte staden Nyköping, den hade ju ersatts av en kommun, men ändå att det hade gått 800 år sen Nyköping fick stadsprivilegium. Stoltheten över en stad tvättas inte bort över en natt.
Så varför avskaffades staden? Låt mig börja med att konstatera att det behövs mer forskning utifrån just den frågan. Men med 1960-talets offentliga utredningar och en allmän förståelse för den tidens planering så kan jag ändå bidra med en kvalificerad gissning. I och med 1960-talets omfattande kommunsammanslagningar fick ett stort antal kommuner såväl en stad som landsbygd, och kanske även ett municipalsamhälle, inom kommunen. Att i det sammanhanget skilja på stad och land, och på stadsbor och landsbor, uppfattades som förlegat. Även den snabba urbaniseringen bidrog till denna uppfattning. Men det finns även ett ideologiskt argument. Stad var ett juridiskt begrepp för en kommun med större befogenheter och självstyre än en köping, ett municipalsamhälle eller en landsbygdskommun. Det bidrog till en hierarki där municipalsamhället strävade efter att bli köping, och en köping ville bli stad. Genom avskaffandet av de juridiska indelningarna i stad, köping, municipalsamhälle och landskommun 1971 blev alla kommuner jämlika. Den ena var inte mer värd, eller mer autonom, än den andra. Argumentet kan även föras på kommunnivå: alla invånare ska ha samma status, och samma möjligheter, oavsett var i kommunen de bor. Så var inte fallet med den tidigare uppdelningen.
Välfärdsplanering handlar bland annat om rumslig rättvisa. Det märktes i 1970-talets planering i en samhällsutveckling med fördelning av resurser och infrastruktur, oavsett var befolkningen bodde. Det är lätt att uppfatta dåtidens planering som alltför stel och fyrkantig i sina normer om resurs per invånare, men det bidrog till att utjämna skillnader mellan stad och land inom en kommun.
När staden åter dyker upp på agendan under 1980-talet är det som en reaktion på miljonprogrammets epok. Staden återkommer i form av en debatt om stadsbyggande, och snart nog: en romantisk idé om den täta staden. De stora kommunerna började åter kalla sig stad. Men denna stad har väldigt lite att göra med det gamla, juridiska begreppet. Och eftersom det nya stadsbegreppet inte har något med juridik eller administration att göra kan det användas precis hur som helst. Det är också vad som har hänt. I en studie av policydokument för regionutveckling visade jag för några år sedan hur stadsbegreppet användes mycket generöst, till och med för byar med så få som 150 invånare, för att visa hur strategin inkluderade nästan alla regionens invånare. Men samma utredningar uttryckte samtidigt ett stadsideal i stil med Barcelona eller New York, och skildrade landsbygdens mindre städer utifrån deras brist på stadsmässighet. Små byar utnyttjas därmed för att argumentera för en storstadsstrategi. Just så tänjbart är dagens stadsbegrepp. Kanske kan det förklara dess popularitet.
Med 1970-talets planering som utgångspunkt undrar jag: vad händer i skuggan av alla dessa stadsutvecklingsprojekt? Vad händer med landsbygden i staden (läs: kommunen)? I vilka sammanhang innefattas landsbygden i strategier för en stad? Svaret är långt ifrån givet. Det vi däremot vet är att den täta staden alltid ingår. Därmed uppstår återigen en hierarki där vissa delar av staden (läs: kommunen) alltid är med, andra ibland, och vissa (landsbygden) ofta inte, och mycket sällan på dess egna villkor. Och vad händer med alla de stadsdelar och förorter som inte lever upp till dagens snäva idé om den egentliga staden? Frågan behöver ställas när det gäller platsernas olika värden och potential. Men i det här fallet tänker jag främst på invånarna.
Det finns något väldigt fint med 1970-talets byråkratiska ordval, kommun och kommunmedborgare, eftersom alla var med. Den hållbara staden innebär en selektering av vissa medborgare. Det är i sig ohållbart.
Jag är professor i landskapsarkitektur och projektledare för Välfärdens landskap. Min forskning berör främst samspelet mellan den fysiska planeringen och vardagens landskap.