Mångfunktionalitetens gräns

När städer förtätas innebär det inte sällan att utemiljöer minskar i yta, men också att de fragmenteras. Det kan leda till att ytorna visserligen blir mindre, men ändå ganska många till antalet. Förtätning innebär därför ofta en komplex problematik för den som ska gestalta och förvalta utemiljöer så att de blir användbara för flera olika grupper.

För att hantera de många funktioner som efterfrågas från olika brukare och experter, blir utemiljöer i förtätade områden ofta programmerade för särskilda funktioner. Samtidigt efterfrågas i allt större utsträckning att de många behoven istället ska lösas med mångfunktionalitet och samutnyttjande. Men vad är egentligen möjligt att kombinera på samma yta? Studier visar att mångfunktionaliteten har gränser och att det behövs tillräckliga ytor och flera olika typer av platser för att tillgodose olika behov.

Mångfunktionalitet i utemiljöer kan innebära att ekologiska värden samsas med sociala. Ofta kan miljöer som har hög biologisk mångfald eller fungerar för exempelvis dagvattenfördröjning samtidigt också rymma olika sociala användningsområden. Hur det fungerar att låta flera olika sociala funktioner samsas på samma plats behöver också undersökas. Utvecklingen med hög förtätning riskerar annars att leda fram till en påtvingad mångfunktionalitet och försök till samutnyttjande som ger problem.

En studie av parkmiljöer i Landskrona visar tydligt att det finns gränser för det mångfunktionella. I den studien undersöktes hur de tre åldersgrupperna barn, tonåringar och äldre såg på samma parkmiljö. Det visade sig att det fanns områden i parken som alla grupper uppskattade och gärna delade med alla. Det var ofta oprogrammerade och natursköna platser såsom dammar med fågelliv, öppna ytor och blommande buskage.

Foto: Natursköna och oprogrammerade platser var uppskattade och mångfunktionella då flera åldersgrupper kan använda sig av dem. Foto: Elin Sundevall

Men utöver de platser som fungerar bra för många ansåg alla grupperna att det var viktigt att också ha tillgång till platser som verkligen passade den egna åldersgruppen. Dessa platser kunde vara mer programmerade, som lekplatser för barn och områden med parkbänkar och perennplanteringar för äldre. Allra mest saknades denna typ av programmerade platser för tonåringarna i studien.

Förutom behovet av egna platser för olika grupper innebär det socialt mångfunktionella på små ytor också problem med trängsel, något som behöver studeras mer. Alltför små ytor gör att olika grupper och funktioner riskerar att störa varandra mer och kan leda till att den hälsofrämjande utomhusvistelsen begränsas. Ett annat problem med trängsel är slitage i utemiljöer, vilket kan motverka både ekologiska och sociala funktioner och värden. I förtätade områden där förskolebarn knappt har någon egen förskolegård utan förväntas leka i parker, har slitaget ofta gjort dessa parker oanvändbara.

Det finns goda möjligheter till mångfunktionalitet och samutnyttjande i utemiljöer, men detta kräver också ytor. En alltför stor övertygelse om att kunna lösa alla behov på små ytor i förtätade områden minskar istället möjligheterna för olika grupper att använda sig av utemiljöer.

Läs mer i artikeln ”Inclusive Parks across Ages: Multifunction and Urban Open Space Management for Children, Adolescents, and the Elderly” av Elin Sundevall och Märit Jansson (2020) som finns tillgänglig på: https://www.mdpi.com/1660-4601/17/24/9357

Författare

  • Märit Jansson is an associate professor working with collaboration, research, and teaching in landscape architecture. It mainly concerns landscape management and planning for people and their well-being, providing possibilities for children and other groups to - through access, safety and participation - enjoy green spaces in built environments.