Landskapsmåleri i gränslandet

Det talas mycket om det offentliga och det privata i planeringssammanhang. Att kunna särskilja på vart det privata börjar och slutar, att veta om man står på rätt sida, om man tillhör eller inte framstår ibland som nyckeln till en god urban miljö. Idén kring behovet att särskilja privat och offentlig mark är inte ny utan har förkommit som juridiskt verktyg för att kategorisera egendom sedan 1800-tal[1]. Under senare år har gränsdragningen mellan offentligt och privat fått genomslag i stadsplaneringen framförallt som en form av kritik mot ett modernistiskt stadsideal som, enligt dess kritiker, skapar opersonliga och oklara ytor som varken tycks tillhöra det privata eller det offentliga[2]. Det kanske mest tongivande exemplet på denna kritik är Oscar Newmans teorier om tydligt särskilda ’territorier’ som grunden för ’defencible spaces’, sprungna ur 1970-talskrisens New York när det polisiära ordnandet av stadens offentlighet som de senaste åren fått så mycket kritik började ta form[3].

Vi kommer att tänka på denna diskussion om gränsdragningar och det privata och offentliga under ett besök på Cecilia Hillström Gallery i Stockholm där målaren Leif Engström (som ej är besläktad med författaren av denna text!) ställer ut en samling målningar under utställningstiteln En Kvällspromenad. I Engströms målningar möter vi bilder av ett landskap där denna slags gränsdragningar lyser med sin frånvaro. I målningar där flerbostadshus i modernistisk stil möter frodiga gröna miljöer och där skenet från en TV lyser upp träden utanför fönstret tycks gränsen mellan det privat och det offentliga suddas ut. Vi blir med ens indragna i ett gemensamt, familjärt landskap som på ett sätt är generiskt för svensk stadsplanering från 1960 och 70-talen, men som på samma gång är djupt familjärt, ett landskap som vi känner och delar. Det vardagliga blir vackert, trots en nedstämd och ibland nästan ödslig klang. Målningarna förmedlar en nostalgi över ett modernistiskt landskap som står inför förändring. En känsla som forskaren Jennifer Mack kallar en grön affekt för miljonprogrammets gemensamma gröna rum[4].

Foto: Jean Babtiste Beranger

Vad innebär det att Engströms målningar förskjuter fokus från gränsdragningen mellan privata och offentliga rum? Om vi tänker på dessa verk som interventioner i det traditionella landskapsmåleriet blir denna skillnad viktig längs en rad olika konfliktlinjer. Landskapsmåleriets historia är å ena sidan djupt kopplat till en övergång från en feodal ordning, präglad strikta sociala hierarkier och åtskillnader men med en rad gemensamma rättighet till mark som allmänningar, till den moderna kapitalismens privata ägande av ting, mark och tid. Det tidiga landskapsmålarna var del av denna process. De skapade landskapet som ett visuellt objekt att konsumera. Samtidigt som småfolket med ett enormt våld bändes loss från sina anspråk till jordens gemensamma nyttigheter osynliggjordes de i de pittoreska landskapsmotiven. ”Ett arbetande land är nästan aldrig ett landskap”, som Raymond William konstaterade med blicken på Wales industrialiserande bruksbygd.[5]

I Engströms tavlor kan man ana en omkastning. Snarare än att fördriva dessa anspråk på plats ur en presentation av det pittoreska landskapet, hemsöker sönderfallande offentliga anspråk oss genom objekt, arkitektur och infrastruktur som vittnar om hur rummet en gång gjorts allmänt tillgängligt för en bred grupps enskilda användanden och platskopplingar. I det stora, komplexa välfärdslanskap som byggdes gjordes inte bara en fysisk plats för lekande barn i en sandlåda eller pensionärer sittandes på en bänk. Idén om att en rad av livets viktiga stunder kunde, och borde ske, i offentliga miljöer cementerades också kulturellt genom en speciell visuella efterkrigskultur. Idag är detta folkliv kulturellt nästan uteslutande kopplat till tydligt urbant kodade plats, med gatan, trottoaren och torget som offentliga rum för tydligt offentliga handlingar. Det privata livets roll i det offentliga är ett en gång viktigt rumslighet, ett en gång livligt och produktivt gränsland som nu nästan helt tappat sin kulturella kraft. Vi förnimmer, men får aldrig direkt möta, fragment av detta en gång så viktiga gränsland i Engströms målningar.

I galleriet placerat mitt i stenstadens brus, ett stenkast från den framväxande hypertäta stadsdelen Hagastaden där det offentliga livets rum reducerats till tillrättalagda trottoarer, kan vi inte annat än att drömma oss bort till en kvällspromenad i ett rymligt, men familjärt, grönt gemensamt rum. Engströms målningar påminner oss om kraften i det visuella och av behovet att avbilda och representera också det vardagliga landskapet, för det är trots allt där vi lever våra liv.


Notes

[1] Horwitz, M. (1975). The history of the public/private distinction. University of Pennsylvan ia Law Review 130, 1423–1428.

[2] Dovey, K., & Wood, S. (2015). Public/private urban interfaces: Type, adaptation, assemblage. Journal of Urbanism: International Research on Placemaking and Urban Sustainability, 8(1), 1-16.

[3] Newman, O. (1972). Defensible space (p. 264). New York: Macmillan.

[4] Mack, J. (2021). Impossible nostalgia: green affect in the landscapes of the Swedish Million Programme. Landscape Research, 1-16.

[5] Williams, R. (1973). The Country and the City (p. 120). Oxford


Författare

  • MSc in Sustainable Urban Planning and Design, currently PhD student in Landscape planning. Interested in planning for outdoor recreation, planning histories and urban greenspace.

  • Johan Pries är biträdande lektor vid Institutionen för ekonomisk och kulturell geografi, Lunds universitet, och forskar om planeringshistoria, sociala rörelser, rumsliga konflikter, offentliga platser och rätten till staden.