Man kan inte bara bo, man måste också leva

säger Katarina när vi promenerar runt Tumba Skogen. Skogen som ska delvist bort när de ska bygga 500-700 nya bostäder. Den skog där hon går sina dagliga promenader. För att må bra. Framförallt nu, när hon jobbar hemifrån. Däremot undviker hon detta ibland, för det gör henne ledsen och besviken. Besviken over processen, processen som för någon utifrån skulle låta inkluderande, men hon var med, och hon känner sig lurad. Hon tappade tillit. Hon känner att en annan agenda låg i bakgrunden. Något hon inte vet.


Hon visar för mig en rika naturen kring stigarna vi går på och det finns det finns också en liten vatten-källa. Hon berättar hur viktig det är för barn i den skolan som ligger nära, att leka i ’en riktig’ skog och inte en park, för det stimulerar kreativitet, fantasi och kroppskoordinering. När vi går längre in i skogen, berättar hon lite mer om processen. Hur kartan som presenteras på mötet inte stämde och hur hon själv fick lägga till vattenskyddsområdet. Hon och hennes man tog en orienteringskarta och måttade in verkligheten och kunde avgöra att inte lika mycket av skogen kommer att bli kvar som det presenterades. Åtminstone inte användbar skog.

Det upprepades flera gånger i planen, att en tredje del av skogen tags bort, men om man kan läsa topografi (som inte många kan) kunde man avgöra att den skog som kommer bli kvar är för brant för att vara användbart för rekreation. Katarina skäms över hennes åsikt. Hon förstår att bostäder behövs och att det är lite som ’not in my backyard’. Jag lyssnar och undrar – Varför? Man borde ha ju rätt till en bra omgivning då man kan göra sina dagliga promenader och må bra.

Jag vill återberätta hennes historia eftersom det inte är bara hennes. Många känner igen den känslan där en plats där man lekte eller promenerade bebyggs och plötsligt försvinner. Samtidigt har hon förmånen att ha en särskild relation till naturen som inte alla ha – och just detta skapades genom att vara nära naturen. En möjlighet att öppna upp till naturen, ge sin sorg och låta naturen läka dig. Psykiskt. Borde vi inte upprätthålla denna förmåga? Just i Sverige där så många kämpar med psykisk ohälsa. Att utöver utvecklingen av kreativitet och fysisk hälsa också upprätthålla ett välbefinnande. Många känner med henne. Medkänslor som processen av förtätning verkar vara utan. Det känns istället brutalt och ad hoc– hur i dagsläget nya byggnader dyker upp, ibland utan hänsyn till omgivningen eller till hur de som bor och använder dessa platser dagligen känner, och utan hänsyn till den känslomässiga kopplingen människor har till platser.


Jag försöker att förstå olika aktörer och undrar. Jag kan bara undra, för jag har inte gjort en tillräcklig analys för att veta. Jag undrar om även kommunens tjänstemän och politiker känner sig kluvna. Om de kanske måste anpassa sig till politiska åsikter och att det ifrån ett politisk perspektiv är lättare att visa siffror på hur många lägenheter som byggdes eller hur många jobb som skapades än hur människor mår. Således kan de inte visa glädje och uppskattning för befintliga platser, eller känslor som är svår att mäta. Eller står kanske en långvarig urban vs. icke-urban miljö dualism i bakgrunden när en förtätnings ideal materialiserades. På det sättet passar kanske inte ’en riktig’ skog in i en ’urban’ miljö trots att den är liten? Men varför inte? Och till vilket pris, undrar jag? Ja, man kan få fler människor som bor nära stationen och nå till jobbet. Men om de jobbar hemifrån? Ska de bli tvingad att köra bil till natur områden för att må bra? Och de som inte har en bil? Sen är det också svårt att visa siffror på hur värdefullt ett område är för hälsan och välbefinnande, eller att använda naturen bara för att må bra, eller för människor utan bil att ta sig ut, eller för barn att kunna leka i en skog då deras föräldrar kanske inte kan skjutsa.   

Katarina’s historia och Tumba skog är bara en händelse av många i den pågående förtätningstrend, och det är just naturliga rekreationsområden som verkar försvinna i den här processen. Det är just dessa naturlig rekreationsområden där vi kunde återhämta, som inte verkar vara lika viktiga som andra mål. Katarina formulerade det bättre än vad kan, så jag ska bara avrunda med att citera henne: man kan inte bara bo, man måste också leva.

Författare

  • Neva Leposa has a PhD in Environmental Social Sciences. Her research interest lies in exploring framing, governance, and planning human-nature relations. She empirically explores outdoor recreation at seas as well as in urban places.