Som forskare hämtar man in kunskap från en mängd källor som spänner över tid, rum och akademiska discipliner. Men det som gör starkast intryck finns ibland i ens egen vardag. Johan Pries, postdoktor vid Lunds universitet och aktiv i projektet Välfärdens landskap och den täta staden vid SLU Ultuna, reflekterar över hur förtätning påverkar det miljonprogramsområde i norra Lund han själv bott i sedan snart tjugo år.
Vägen för de av mina två barn som är i skolåldern är bilfri. I teorin. De traskar, oftast med mig eller min sambo vid sin sida men ibland också själva, längs den 300 meter långa gång- och cykelbanan från vår kommunala hyresrätt tills den öppnar upp mot områdets idrottshall. Där svänger de ner för en annan gång- och cykelbana som löper in stadsdelens större grönområde. Efter ytterligare 300 meter korsar de ytterligare en gång-och cykelbana, och sedan är de framme vid den närmaste kommunala lågstadieskolan.
Planeringen är typisk för det tidigare 60-talet, men utfört med mer öga för detaljer och i bättre skick än i många fall – även om energidrycksburkarna, jointfimparna och de små återförslutningsbara plastpåsar som allt som oftast pryder marken ger även en tillfällig besökare en fingervisning om detta är ett ”utsatt” område. Från bostadsgårdens lilla offentlighet med uteplatser och trädgårdar, vidare ut i bostadsområdets system av offentliga platser och vidare in hela stadsdelens grönytesystem kan en liten person röra sig fritt till fots, på cykel eller kickbike om de har vett att hålla sig borta bilvägarna. Bilvägarna är, såklart, tidstypiskt trafikseparerade med flera lager av gröna barriärer, som öppnar upp vid övergångsställena. Från gården genom området och vidare till stadsdelens samtliga skolor och fritidsanläggningar går det att röra sig helt utan kontakt med biltrafik. I teorin.
I samband med att kommunen bestämde sig för att den mark som i välfärdsplaneringens tidevarv formats för att tala till en rad vardagsfunktioner i vårt bostadsområde var för värdefull för att inte exploateras förändrades allt. Det finns mycket att säga om förtätningen som följde, och förtätningar som nu planeras igen. Det finns också saker att säga om förtätningar som boendes protesters stoppat. Men nu vill jag prata om mina barns väg till och från skolan. Som, i teorin, är bilfri.
Förtätningen åt upp många olika platser i vårat bostadsområde: hyresgästföreningslokalen med dess anspråkslöst, fina buskageomgärdade bakgård, stora delar av trädplanteringarna i sluttningen ner mot den trafikseparerade garageinfarten, en fin dunge kring det som varit områdets egna kompost och trädgårdsavfalls-station. I planerna var det däremot framförallt gästparkeringen, mellan grässlänten och den nedsänkta infarten till områdets underjordiska garage, som framställdes som den yta som vi boende skulle behöva skilja oss från. Gästparkeringen var ”otrygg”, och den var ”onödig”. Genom att bryta upp trafikseparering skulle liv och rörelse och ögon på gatan från de nya husen ”skapa trygghet”. Om någon trygghet skapats låter jag vara osagt, men liv och rörelse har förtätningen utan tvekan gett upphov till. Inte nog med att bilar nu titt som tätt kör in på cykelbanorna och parkerar på de inte längre bilfria bostadsgårdarna, när det inte längre finns någon nära och billig gästparkering – något som normaliserats av att trafik i långa perioder dirigerats genom området på grund av avspärrningar i samband med husbyggen. De nya husen är byggda med trappor som länkar samman de bilfria gårdsrummen, med sina lekplatser och bollplaner, med den nedsänkta gatan som leder fram till områdets fem garage, en gata som drygt tusen bilar enligt detaljplanens beräkning nu använder varje dag.
Och det är därför jag vill prata med om vägen för mina skolbarn. Bilarnas intåg i det bilfria områdets offentliga rum med sina dussintals lekplatser är en sak. Hyresgästföreningen har börjat bråka om saken, och det finns enkla, tekniska lösningar som skulle kunna lösa det problemet i en handvändning om bara viljan fanns. Men trapporna från gårdarna ner till garagenedfarten, dom kommer inte att försvinna. Deras syfte är att skapa liv och rörelse, som alltså ska leda till trygghet.
Dussintals gånger har jag arbetat in tanken hos mina barn, 7 och 10 år gamla, att de inte ska gå ner till gatan som leder till garagen. Det var inte det att inte gick att komma ner till gatan tidigare. Ett småbarn hade kunnat krångla sig över ett staket och drulla ner, och för en tioåring är det inga problem att klättra över och springa ner. Men nu inbjuder arkitekturen till det, för att skapa liv och rörelse och trygghet. Så dag ut och dag in tjatar jag, när jag tidigare kunde strunta i frågan. Det system av offentliga platser där barn tidigare kunde röra sig säkert med minimal uppsikt, är nu en plats för gränsdragande, regler och konflikter. Men jag drar mig inte för att sätta gränser, formulera regler och ta konflikter. Jag hade hellre givit mina barn den frihet att springa runt utan övervakning som den förra generationen ugnar i dom här lägenheterna växte upp med, men jag vet också hur fort bilarna kör bara några meter från lekplatserna.
Igår var det inte längre bara mina egna barn som var inblandade. Två 7-åriga tjejer från villorna ett par kvarter bort följde med dottern hem efter skolan. Efter lek med My Little Pony och ett våffelmellanmål begav de sig snabbt som blixten ut, i jakt på områdets lekplatser med vars en boll i händerna. De hade fått instruktioner om att akta sig för bilar och hålla sig inom synhåll tills minst en förälder kunde komma ut – området är byggt så att varje grupp hus har minst en lekplats inom synhåll från i princip samtliga köksfönster i riktlinjer med God Bostads anvisningar från 60-talet. Men efter bara någon minut var de borta, och vi tog oss ut och började leta…
Vi hittade snabbt barnen, såklart vid en av de nya trapporna ner mot de före detta trafikseparerade bilvägen. Inte ens fem meter från en lekplats skänker trappan liv och rörelse åt den, måhända nu förre detta, otrygga vägen som leder fram till de underjordiska garagens portar. En av tjejerna, som inte vecka ut och vecka in blivit varnad av en irriterad förälder som doktorerat om stadsplanering om att trappan leder till bilar, försökte just räkna ut hur mycket liv och rörelse, och hur mycket trygghet, att studsa en basketboll ner för trappan kunde tänkas skänka till gatans stressade bilpendlare på väg hem i en strid ström sådär vid fyrasnåret.
Exakt hur mycket liv och rörelse, och hur mycket trygghet, tre tjejer jagandes i full karriär efter en basketboll ut på gatan hade ingjutit i situationen vet jag inte. Som dom oroliga föräldrar vi trots allt är hann vi precis fram för att sno åt oss bollen och skicka iväg tjejerna åt ett annat håll. Vad jag däremot vet är att jag bor i ett område som i teorin är bilfritt, som har planerats för barn som mina ska kunna pröva sina vingar genom att röra sig fritt med minimal översyn från vuxenvärlden, men som nu kräver allt mer övervakning för att undvika risken för allvarliga trafikolyckor. Om denna form av förtätning som försöker skapa liv och rörelse är tänkt ge upphov till trygghet, då är det dags att ställa den alltid relevanta frågan ”för vem?”
Johan Pries är biträdande lektor vid Institutionen för ekonomisk och kulturell geografi, Lunds universitet, och forskar om planeringshistoria, sociala rörelser, rumsliga konflikter, offentliga platser och rätten till staden.